Den allvarsamma leken
Så var våren tillbaka med kraft igen. Sol och tio grader och jag har satt penseér och minipåskliljor i blomlådorna. Plantorna ser futtiga ut nu men lär växa till sig och fylla ut lådorna. Baby Till hjälpte till tillsammans med Mer. Lite mer av stjälp än hjälp kanske men hon brände i alla fall rätt rejält med energi vilket sedan gjorde kvällen inomhus något lugnare. Mers hälta är bättre, nu börjar jag snart tror att det inte handlar om korsbandet alls. Jag vågar i alla fall tänka tanken att det ska kunna gå över den här gången med. så hunden med nio liv kan hänga med ett tag till.
Vi hade ju hoppats lite på en fortsättning i vår. En fortsättning på Mers gener och på Kopparhults uppfödning. Vår allra första cockerkull. Tredje gången gillt tänkte jag. Men icke. När Cleo var på ultraljudsundersökning i veckan visade det sig att magen var alldeles tom. På valpar. Inte mycket vi kan göra åt det mer än att ta nya tag en annan gång och drömma vidare. Hoppas på fjärde gången gillt. Under tiden hittar vi på lite annat kul nu när planerna får revideras. Inte så dumt det heller för plötsligt frigjordes tid i vår till andra sysslor. Jag började med att anmäla fröken Vi till några roliga aktiviteter och kommer garanterat inte att ha några som helst problem med att fylla andra lediga luckor heller.
Slottsherren och jag hade ledig dag idag. Tillsammans. Det är som tidigare känt dumt att ändra ett redan vinnande koncept, så vi repeterade med träning av hundarna i solsken. Den unga svarta halvsystrarna tog vi med upp till ett kuperat hygge för bland annat markeringsträning. Det märktes på gulliga Lillie att det var en ny och lite ovan plats att jobba på för markeringsarbetet som hon annars brukar lösa utan större problem vållade en del bekymmer bland rishögarna. Också Min fick lite att jobba med och dagens pass gav oss nödvändig information om att variation i terräng tveklöst är en viktigt ingrediens i utbildningen av hundarna. Så vi inte riskerar att glömma det eller så. Lite senare fick Lakrits och fröken Vi gå med ut och förbereda morgondagens kursupplägg och testköra en del av uppgifterna. Vi klurade, funderade, la till och drog i från och jag tror det kan bli bra imorgon. När jag på väg hem som bäst funderade över kursupplägget kom jag att tänka på titeln ”Den allvarsamma leken” som tillhör romanen skriven av Hjalmar Söderberg i början av nittonhundratalet. Den romanen handlar såklart inte om hundträning alls utan om något helt annat men ändå tänker jag att titeln passar in. Att träna hundar för jakt är en sorts lek fast med ett visst mått av allvar. Och då tänker jag inte på allvar i form av vinster på tävlingar och prov utan det allvaret som återfinns på de praktiska jakterna. Där hundarna och våra förberedelser verkligen ska upp till bevis. Där träningen ska hålla och vara tillräckligt grundligt gjord för att hundarna med vår hjälp ska kunna utföra uppdraget och bärga de skadade och döda fåglarna rätt och riktigt så jakten kan bedrivas etisk och moraliskt korrekt. För viltets skull. Det är något annat än att ”leka” med tygpåsar som vi gör när vi tränar men någonstans är det just den väl fungerande jakthunden som är målet även om det händer att det lite grand faller i glömska efter vägen. Träningen i morgon lär i alla fall bli stort sett helt på lek med bara möjligen ett litet, litet uns av allvar. För med slitna tygpåsar som redskap är det inte ”på riktigt” och inte lika allvarligt alls. Som tur är.
