Det är oslagbart
Det är fint när det är vinter när det ska vara vinter. Det händer inte särskilt ofta nu för tiden, inte här i Västsverige i alla fall men i år var det tydligen dags. Jag har pulsat med hundarna i djupsnön, om man kan räkna femton centimeter till djupsnö, matat fasaner, promenerat och tränat hundar. Det känns lite i benen men allra mest i nacken och axeln av någon konstig anledning. Troligen sträckte jag mig när jag halkade flera gånger under gårdagens utevistelser. Om jag inte hann få en arbetsskada av att jobba heldag med pappershögarna vid ett icke ergonomisk skrivbord igår. Man vet ju aldrig. Det är inte mycket det fina tål som bekant.
Pappershögarna börjar äntligen närma sig slutet och det mesta är insorterat i pärmar. Det tror jag att jag skrev för några veckor sedan med men pappersarbetet har tagit extra tid eftersom jag hela tiden hittar andra mer angelägna och betydligt roligare arbetsuppgifter att ta tag i. Nu börjar det däremot brinna i knutarna så jag måste bara se till att få det klart även om jag vissa stunder hellre städar badrummet än sorterar fler papper. Så det är med stor tillfredställelse jag nu ser pappershögarna försvinna bort från det vita bordet. Det kommer att bli klart i år med. Otroligt nog.
Det har varit en riktigt fin dag på jobbet i snön idag. Utomhus utan pappershögar. Än en gång har jag fått förmånen att följa hundekipages utveckling och resa på väg mot målet. Det är samma sorts magi varje gång ett ekipage tar sig över en tröskel och samarbetet utvecklas. En så tydlig känsla av flow mellan förare och hund och en tår i ögat på mig som står intill och ser det ske. I de stunderna står det mig väldigt klart varför jag valt att göra det jag gör. Oslagbart!
Det blev träning för den egna svarta unghunden på eftermiddagen med, tillsammans med träningskompisen Sami fick hon letar bollar i snön och gå några linjer från ny vinkel. Båda hundarna jobbade på bra. Hur kul som helst faktiskt. Mitt i det vintervita.
