Du måste möta hunden där ni är
Tre dagar utan att skriva ett ord. En övning i tålamod i sig för mig som använder skrivandet och orden för eftertanke och återhämtning. Jag förmodar att det trots det är bra med en paus från det vanliga för att pröva något annat. Det har jag gjort nu, prövat innerstadslivet i Sveroges vackra huvudstad utan papper och penna, tangentbord och hundar. Jag såg förstås hundar på våra många promenader genom vinterstaden och jag tänkte många tankar att skriva ner om både dem och livet. De innerstadshundar jag såg verkade alla välmående, de flesta av dem promenerade prydligt med förarna på stadens gator, några av dem iklädda täcken och en american bully av större modell hade en heltäckande regnoverall och jag funderade såklart på varför det. Kanske var den allergisk mot något eller hade en hudåkomma som inte fick blötas ner av snön, eller en ägare med ett hem inrett helt i ömtåligt vitt som inte tål smutsiga bullys? Vad vet jag. Det såg ut att vara ett heltidjobb att tråckla på och av overallen hur som helst så jag avundas inte ägaren. Sedan såg jag de klassiska småhundarna men det lite ovanliga var att de flesta var taxar i olika färg och form istället för små chihuahuaor. Taxar tycks ha blivit mer poppis för tillfället, om det inte berodde på att de små chihuahuaorna inte klarar av att gå ut i snömodd förstås. Labradorer med, några av trendig jaktvariant och några blandraser, någon labradoodle, en golden och så en stor munsterlönder vars ägare av någon knasig anledning lät springa fritt mitt på dagen mitt på Drottninggatan. Jag funderade över av vilken anledning och vad han ville bevisa med det? Hunden verkade vara av trevlig sorten i och för sig men varför i hela världen utsätta både sig själv, hundrädda människor och hunden för en sådan situation. När tåget skulle gå hem igen ett drygt dygn senare mötte vi fler hundar på centralstationen. Bredvid hos kommenderade en ung tjej sin bordercollie att ligga medan hon tog av sig ryggsäcken och i ryggsäcken som var en specialgjord sort stack huvudet från världens gulligaste bordercollie valp upp. Här snackar vi miljöträning på hög nivå och jag undrar bestämt om jag inte måste ha en bordercollie någon gång i livet. Det är en hundras jag gillar som har ett arbetssätt som alltid tilltalat mig. Och jag gillar dessutom får. När jag kikat på bordercolliena en stund kom ändå han med stort H förbi. En galet söt strävhårig foxterrier, rak i ryggen, svart sadel och med ett alldeles lagom välansat skägg gick han helt avslappnad intill sin matte mitt i all uppståndelse. En sådan hund är ett rent måste faktiskt och de två bassethounds som följde med på tågresan hela vägen till vår slutstation intrasslade i varsitt flexikoppel och sin husses ben gick inte av för hackor de heller. Jag har väl nämnt att jag gillar hundar? Är rent av lite besatt av dem möjligen.
Det är så vackert nu, med snön och kylan lagom till advent. Vackert och en smula opraktiskt. Vi ”jular” lite ikväll slottsherren och jag. Plockar fram efterlysta ljusslingor från någonstans i gömmorna som ingen av oss minns men hittar efter en stunds letande. Så resonerar vi om hur det nu var med den tvåfärgade slingan och de där andra vi hade i blomlådorna vid butiken, om de var trasiga så vi kasserade dem och och om den tvåfärgade vars så pass gräslig att vi trots allt faktiskt skänkte den till någon loppis och någon annan som eventuellt kan tycka om mixen av varmt och kallt ljus i samma slinga. Problemet är att ingen av oss kommer håg om det bara var tankar eller om vi slog slag i saken. Så vi har letat för säkerhets skull men gett upp nu. Och jag vet egentligen inte varför vi letar för ingen av oss gillade den tvåfärgade slingan och vill ha den, det är mer bara så irriterande att varken hitta den eller komma ihåg. Förmodligen kommer den fram till midsommar eller så får vi enas om att vi skänkt bort den för att få husfrid. Lass ligger vid mina fötter igen. Nyss med en äldre liten julgranskula av glas i munnen som tydligen kommit fram i det här letandet. Jag hann byta den mot en godbit innan den gick i kras av hennes nya fina tänder som tur var. Inte för julgranskulans skull men för Lass. Skärsår i munnen är inte kul. Medan vi jular fram adventsljusstakarna har slottsherren startat julmusik i stereon. Det finns en bra jullåt tycker jag, den där rätt nya med sir Elton John och Ed Sheeran. Det finns kanske en till jag gillar, med Tommy Körberg och Sissel, norskan vars efternamn jag inte kan stava, sedan tar det bryskt slut. Men jag lyssnar ändå förstås. Julmusik hör julen till men jag längtar efter kraften och lugnet i mina musikaliska vardagsfavoriter.
Efter dagarna i huvudstaden är jag extra nöjd med mitt vanliga vardagsliv på landet. Det är nyttigt och upplyftande med kontraster. För och emot. Men mest för och för om jag ska vara ärlig för det finns såklart många fördelar med allt om man väljer att se dem. För min del passar jag bäst på landet. Nio aktiva hundar i ett rum och kök i Vasastan låter sig inte göras på ett bra sätt, så är det bara. Men drömma kan man alltid, och fundera en del. Över livsval och annat. Jag funderar annars mest över hundträning, Hur vi gör den bäst och vad målet med träningen egentligen är. Vad som är mina drivkrafter i grunden och vart jag är på väg. Om jag verkligen går min egen väg eller gör val efter vad jag tror jag förväntas göra av andra. Det gäller att se till att det man gör inte bara blir en sak i listan att bocka av medan dagarna rullar på. Jag läste en klok mening någon skrev om förändring på arbetsplatser och livssituationer. Den var såklart direkt översättbar till hundträningen och den står ocks för något jag aktivt vill och försöker förmedla till min hundelever. ”Du måste möta hunden där ni är nu i träningen och inte där du vill att ni ska vara”. Det är väldigt tänkvärt för jag vet inte hur ofta jag möter besvikna eller frustrerande hundförare som inte ”får till det” som de önskar med tanke på målet. Men. Det är en sak att ha högt ställda mål för sig själv och hunden och en helt annan att ha förmåga att se vad man är just nu och möta hunden där- ett steg i taget med tydliga delmål och slutmålet i sikte. Inte att träna för slutmålets precision redan från start. Det kan ta udden av det roliga och sätter prestationsdjävulen på var hundförares axlar och med det begränsas hundarnas utveckling och förarens förmåga att glädjas över de små framstegen. Rätt dumt och onödigt faktiskt.
