Från de första trevande stegen
Från stolen där jag sitter i kvällssolen på altanen blickar jag ut över rabatter som behöver grävas om och ett slott som behöver målas. Bakom mig har jag ett slott som behöver städas och hos mig själv finns en kropp som behöver tränas. Vi har två bilar som behöver besiktigas och en annan som behöver lagas och hundar som behöver servas. Så där kan jag hålla på om jag vill, räkna upp allt som är eftersatt och behöver min tid och omvårdnad. Men det vill jag ju inte såklart så istället tänker jag på det goda brödet jag bakat, hönsen som blivit nöjda med flytten till sommarhagen, det nystädade växthuset, hundarna som nöjt äter mat efter ett fint träningspass och dagen på jobbet som blev riktigt bra. Jag väljer att se häggen(som faktiskt blommar i dag) och ekarnas ljusgröna lövs som spricker ut och höra fåglarna som kvittrar i kapp med mitt välbefinnande. Jag har två unga lovande hundar träna med, som visar riktigt goda anlag och för mig är det väldigt mycket mer värt än ett välstädat hus. Så dammet på fönsterbräderna bekommer mig inte. Nästan alls. Men jag tror jag ska städa imorgon ifall jag ändrar mig.
Vi grillar igen. Eller rättare sagt. Slottsherren grillar och jag tittar på. I det här fallet är arbetsfördelningen lika solklar som att slottsherren byter däcken på hela hushållets bilar. Det är så vi gör bara. Jag byter inte däck och jag grillar inte. Av hävd eller av gammal vana jag vet inte riktigt men det är så det är och det känns bra att ändå låta vissa arbetsfördelningar vara precis så som de brukar. Lugnast liksom. Jag har inget dåligt samvete över det heller och inget behov av att känna hundraprocent jämlikhet och att jag klarar allt själv. Nästan. I kväll grillar vi kyckling och massa goda rotfrukter med tillhörande grönsaker och grillost. Det är den säsongen nu och när sommaren kommer på besök så här lite i förväg är vi inte sena att ta tillfället. Nog för att de spår att den här sommaren ska bli en repris på tjuohundraartons sommar med värmebölja, sol och rekord och oräkneliga möjligheter till grillkvälkar men man vet ju aldrig. Så vi tar chansen när den kommer. Förresten tycker jag de har spått rekord varenda sommar sedan dess och än har det inte hänt så efter fem år vet jag inte hur tillförlitlig spådomen är. Vi grillar nu! För säkerhets skull och för att det är gott. Hundarna är med på altanen. Tuggar lördagsgodisben, några river med vassa klor mot mitt lår och vill bli klappade och de två yngsta lär sig att man inte får kliva ner från trädäcket och ströva fritt i trädgården när det är grillkväll. Det är en regel vi har. En av få. Går man ut genom hundgårdsgrinden direkt på trädäcket är det altanhäng tillsammans med oss som gäller och inte lek på gräsmattan. Går man andra vägen ur hundgården där man kommer direkt ut på gårdsplanen och gräsmattan är det däremot fritt fram. Så har vi det. För vi inbillar oss att det är bra med vissa vardagsordningar och att hålla fast vid dem. Det är bra att ha saker i vardagen att förhålla sig till. Vår bestämda uppfattning är också att goda vanor här ligger till grund för att få till en väl fungerande träning. Att det inte blir så stor skillnad mellan vardag och jobb så att säga. Så hundarna känner igen sig. Och vi med för all del.
Har ni lyssnat på Frasey Ford? jag gör det nu. Feelgood. Svarta Min ger sig inte, hon och den gula unghunden sitter så nära mig det bara går och suktar efter min uppmärksamhet och en klapp. På andra sidan har jag Mer och Vi, lika nära de med såklart. Vi håller ihop. Fast var lilla Till är just nu vet jag inte riktigt. Hon är väl upptagen med något. Något sådant där omöjligt som hon gett sig sjutton på att klara av. Igen. Klättra upp på taket till hundgården kanske? Med henne vet man aldrig, hon i lika delar störtskön och ogreppbar och jag spår henne en lysande framtid. Förhoppningsvis i gemenskap av mig. Hur det går med en saken är väl som vanligt upp till mig. Hunden felar inte. Idag tränade vi henne inför sommarens väntande vattenprov. Anlagen är verkligen på plats. Hon tvekar lika lite i vattenmiljöer som i andra miljöer och eftersom hon älskar att apportera så går träningen galet enkelt. Att följa unga hundras utveckling är något av det finaste tycker jag. Vi har ibland så sjukt högt ställda förväntningar på de unga hundarna bara så vi glömmer se hur fantastiskt bra de gör saker. Från de första trevande stegen mot fulländning. Så självklart. Så enkelt. Så vackert. Snälla missa inte det i jakten mot framgång.
