I motgång kliver ledaren fram

Så kom lite sol när det skulle komma regn och jag ler hastigt mot oväntade vändningen och tar tacksamt emot solens värme. För solen värmer både inuti och utanpå så här i mitten av november. Jag går på fältet där gröna spirande grässtrån trängs med gulnande vissna och placerar ut apporter som ska bli till dolda linjer för svarta Min en stund senare. Medan jag ställer ut apporterna funderar jag över hur bra jag egentligen är som ledare för mina hundar. Hur väl jag förvaltar min roll och om de ser mig som den resursen jag borde vara. De resursen jag vill vara. Det brister en del har jag en bestämd känsla av. Jag brister en del.

Som när en övning blir svår och jag kör fast halvvägs genom övningen med en hund som låser sig efter ett stopp, inte tar sidotecken eller vad det nu kan vara . När det blir krångligt svårt och eländigt. Då ger jag ganska lätt upp. Med misslyckandet hängande över axlarna kallar jag hem hunden eller går ut och hämtar om det behövs. Går med tunga steg och bister uppsyn tillbaka till utgångsläget medan jag funderar över vad det finns för lämpliga valpkullar på gång eftersom jag i stunden insett att jag faktiskt måste ha en ny hund. Få en ny chans att börja om från början och göra alla rätt. Men..

Det är i motgång ledaren kliver fram. När det går trögt, är svårt, tungstyrt och regnar på tvären och hunden slokar trots all sin kraft. Det är då föraren, jag,  ska stiga in. Kliva fram och vara den där ledaren som tar tag, hjälper, vägleder och rättar till. Med trygghet och i tillit. Hur ofta är det inte i stället som jag dammar av mitt dåliga humör, suckar uppgivet åt hunden som inget begriper fast den borde kunna och tar ett kliv bakåt istället för fram. Ger upp och lämnar hunden i sin ovisshet utlämnad till att själv försöka förstå det jag vill. Jämmer. Det är i motgång ledaren kliver fram. Den ledaren jag vill vara för mina hundar. En tillgång och resurs. Det är hög tid att bli bättre.