Life should be that simple
På plats på altanen med kvällens sol i ansiktet och ljumma vindar. Jag ser ut över fältet som harvats idag och känner doften av jord och vårbruk. Det är fredagskväll och jag lutar mig tillbaka efter en intensiv och innehållsrik arbetsvecka. I en bästa av världar är det så här. Tjugo grader varmt, sol i ansiktet och grillen tänd. Slottsherren funderar på en damm med guldfiskar nedanför altanen och vi funderar på ett nytt kaninhägn med gulliga kaniner i. Men djur ska sköta med ansvar och omsorg och med ett slott fullt av hundar är det mer än nog. Jag håller mig till växtodling tror jag. Lagom ansvarsfullt och det är ingen katastrof och jag skulle ledsna mitt i.
Jag varvar ner mot kvällssolen, mot det magnifika i den här plötsliga sommarvärmen. Jag löser en krönika och följer upp några av mia blogg favoriter, Det har varit tunt m uppdateringar där det senaste. De har väl liksom jag fullt upp med våren och ljuset. Men så ser jag äntligen att en av dem skrivit ett nytt inlägg En ny rubrik lyser starkt och jag jublar lite inombords nr jag tar mig an texten. Men säg den lycka som varar, Texten är bara fem meningar lång och sedan slut. Gör inte så här mot mig tänker jag när jag läser de innehållsrika men fattiga raderna. Ge mig inte förhoppningar som grusas direkt. Ge mig innehåll, mening och djup. Många ord, långa rader och flera stycken. Ge mig något att grubbla, över, något att analysera oh något att njuta av. Men fem rader räcker såklart. Man behöver inte djupdyka jämt. Faktiskt nästan aldrig när jag tänker efter. Man kan ju faktiskt välja att låta det vara lite enkelt och tana vid fem rader.
Fröken Vi ligger vid mina fötter. Som en skugga finns hon vid min sida. Följer mina rörelser. Särskilt dem som rör sig mot något ätbart eller neråt mot golvet och henne. för hon tackar aldrig nej till en klapp eller lite kli på magen. Lyra protesterar från hundgården intill. ”Hallåååå”, säger hon upprört, ”ni har av misstag råkat stänga in mig bakom galler så se till att släppa ut mig omedelbart igen.” Hon kan inte för sitt liv begripa varför hon av alla ska behöva vistas i en rastgård fylld med odrägliga unghundar när hennes rätta plats är på en stol med mjuk dyna vid bordet. Eller under min stol för att ta var på mina smulor. Som vanligt har vi lite delad uppfattning om det hela. Lyra har annars varit ganska mid och vän den senaste och hennes om min relation är fin. Vi spinner mestadels som två nöjda katter mot varandra och Lyra känns medgörlig och inte alls så motvalls. Ålderns kanske, eller det faktum att hon hör sämre? Eller så är ho bara nöjd och tillfreds med beslutat om att bli innehund på heltid. hennes beslut, inte vårt. Livet är mycket lättare så här förklarar Lyra för mig, när hon får vara i centrum där hon hör hemma.
