Min tid kommer

Ljudet från spannmålstorken ger mig oönskade höstkänslor som förstärks av med den något kyliga morgonen. Vackert är det, friskt och skönt. Men för tidigt. Som en tjurig unge kämpar hela mitt jag trotsigt emot. Det är verkligen för tidigt. Känslorna är fel. Jag vill ha högsommar och gå barfota i morgonrock rätt ut på solvarm gräsmatta tidigt om morgonen och äta min frukost i värmen medan solen stiger allt högre och dagen sakta startar. Så blir det inte. Inte idag i alla fall. Det blir något annat och helt säkert bra det med förstås. Acceptans.

Ibland får jag finna mig i det. Att jag inte riktigt får grepp om tillvaron och att den inte riktigt lever upp till mina målbilder. Jag kan inte påverka allt och allt stämmer inte in i min uppritade karta som skulle ta mig vidare mot målet utan alltför långa omvägar. För oväntade saker händer hela tiden och fyller min kartbild med delar som inte alls var inritade frän början. Rätt ofta faktiskt. Vägen mot något är sällan rak och jag får nog vara nöjd och tillfreds med att en eller annan raksträcka dyker upp in emellan på kartan. I övrigt är det väldigt mycket hinder, bäckar, åar, bergstoppar och otillgängliga långsträckta myrmarker. Samtidigt är det väl det som gör resan intressant och utmanande. Får mig att tänka till och fundera över lösningar och variationer. Se möjligheter. Det finns nästan alltid en väg runt, ett annat sätt att ta sig fram. En lösning. Det tar bara lite längre tid. Ganska mycket tid ibland faktiskt och händelser som gör kartan krångligare att tyda tar mig med på slingrande irrvägar och gör resan betydligt längre än vad jag nödvändigtvis tänkt. Men. Det behöver inte vara fel. Kanske blev det bara annorlunda och på köpet lärorikt och en god lektion i föränderlighet och acceptans?

Jag har en sådan karta framför mig tänker jag. En jag haft i många år nu men som ständigt fylls på med nya hinder, fler irrvägar och svåra val. Det är den kartan jag en gång målade upp framför mig som hunduppfödare. Jämmer. Jag var så engagerad. Såg målet så tydligt framför mig och visste precis vad jag ville med min uppfödningen. Huvudmålet var definitivt inte de korta delmålen som handlar om att sitta i valplådan och mysa med små valpar vilket i och för sig är alldeles underbart och en väldigt stor bonus i sammanhanget. Det var så mycket mer. Jag hade så uttalade tankar och förhoppningar om att vara med om ett bevarandearbete när det gäller raserarnas jaktliga och tillika ursprungliga del och föra de egenskaperna vidare framåt. Se vad kombinationerna gav, fundera över fortsättningen framåt. Jag hade höga ambitioner, så mycket vilja och tydliga mål. Eventuellt var jag som de allra flesta nybörjare är något naiv inledningsvis och jag hade såklart inte riktigt koll på allt som kunde grusa min planer och tvinga mig att tänka om och börja om gång efter annan. Tur är nog det för hade jag sett allt som skulle dyka upp på uppfödarkartan hade jag nog aldrig någonsin börjat. Eller så hade jag det ändå på rent trots. Hur som helst. Det har gått troll i min uppfödargärning hundratals gånger genom de här åren. Jag har varit så oerhört nära att kasta in handduken helt och är väl egentligen det fortfarande. Men så sitter där en liten, smått irriterande sak kallad envisheten på min axel och väser i mitt öra att jag borde ge det ett försök till. Att ambitionen fortfarande finns och drömmen lever. Den säger också till mig jag lärt mig otroligt mycket längs den är krokiga vägen och irrvägar kartan tagit mig på. Det finns inga genvägar säger envisheten sedan, endast hårt arbete ger lön för mödan. Är det dags nu? För lönen? Jag vet inte. Men jag är uppenbart inte beredd att ge upp det helt än. Jag behöver bara rita om kartan lite till först. Tänka om och tänka till. Kanske ändå.

Jag har letat
Sen jag var liten
Efter stigen
Till toppen av världen
Mamma sa:
”Lille bastard, du är en gåva
Från en prins på genomresa
Gör nåt jag aldrig klara

Stig till toppen av världen
Där änglar leker

Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer”

Jag är född av stormen
Jag ser fågeln
Som river upp världen
Jag ser havet bli rött
En säng på dårhuset
Väntar på mig nån gång
Med oceanerna i mina ögon

Det finns en plats
Jag vet att ingen
Bryr sig om den
Den är bara min
Bakom ögonlocken
Jag skulle tatt dig dit
Om vägen var rak, men vägen
är skruvad som en psykopat min vän

Stig till toppen av världen
Där änglar leker

Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer

/Håkan Hellström