Raka rör
Tofflor i daggvått gräs. En trind valpkropp runt fötterna. Fåglars sång och solen som flyter in över nyvaket landskap. Den första dagen av den första sommarmånaden. Välkommen juni tänker jag medan jag funderar hur det är möjligt att maj svepte förbi så snabbt. Jag sätter ena foten före den andra och kliver ut över gräsmattan i morgonrocken. Blicken sveper över landskapet och den något vildvuxna trädgården där jag vill lägga mer av min tid, gräva djupare i både jorden och mitt innersta och skapa ett rum av blommor och välbefinnande. En annan gång tänker jag. Då ska jag göra det. Bara inte just nu med fyra unga hundar att lotsa fram genom livet.
De är fina de fyra unga hundarna. Fina, duktiga och smått krävande. Såklart. Så sakteliga har relationen till alla och en var av dem vuxit fram och vuxit sig starkare. Kanske är jag lite avvaktande inledningsvis i varje ny hundrelationen med för det tar lite tid innan jag knyter an och fäster mig riktigt på djupet. Eller så är det helt enkelt det faktum att det tar tid att förankra en relation och lära känna varandra ordentligt. Med de två äldsta av de yngsta är en jag en bra bit på väg, kompiskänslan har vuxit sig stark och lite ”du och jag mot världen” har börjat växa sig fram. Lite oklart bara vad det är vi är mot men vi börjar bli ordentligt sammansvetsade hur som helst. I tre dagar har de fyra varit med mig på jobbet, bortajobb, den här veckan. De har fått pröva lite mer av ”van life”, äta på annorlunda platser, rastas i pauserna, bada i intill liggande dammar och andra saker som ingår på bortajobben. De får bra övning i att hänga med och ”bara vara” i den miljön som senare kommer att bli deras arbetsplats med. De hör skott på avstånd, får se andra hundar och människor mingla förbi utanför bilen och får ta del av all de intryck det innebär att vara ute på tur. Men framför allt. De få lära sig att ta det lite lugnt, koppla av och vänta och inte erbjudas aktivitet hela tiden. De två äldsta av de yngsta kan det här. de har rean hängt med undra någon säsong så de vilar tyst och tryggt i situationen och blir bra förebilder för de två yngre som är på invänjning.
Just nu är det helg och veckans bortajobb är förbi för den här gången. De två yngsta tar ut lite uppdämd energi genom lek på köksgolvet och jag noterar att Lass börjar få lite svårt att sätta gränser för Pal som blivit betydligt tuffare den senaste veckan. Tyngre har han blivit med och svårare att springa i från även om han är långt i från lika smidig som Lass. Jag får gå in och styra upp det lite ibland, hjälpa Lass med gränssättning för det ör inte så lött att sätta gränser när man själv är så ung. Jag som har möjlighet studerar det mycket på dagarna gör just det. Studerar Livet i hundflocken och språket dem emellan. Hur de tyst och metodiskt upprätthåller sina roller, vet sina platser, bjuder in till lek eller annan samvaro, säger stopp när något går för vilt till eller om någon kör med oschyssta metoder och kanske biter så det gör ont. Oftast går det lugnt tillväga och behövs bara små medel men ibland händer det att några äldre trycker till mer bestämt och något liten skriker förfärat och skamset springer undan. Det blir inte mer än så. Det är ingen som far illa, inget blodvite uppstår och balansen i gruppen är strax upprätthållen igen. Alla vet sin plats och ingen är utanför. Dynamiken i gruppen är och blir trygg, tillitsfull och tydlig. Jag tänker på det ibland. Undrar varför människor har så svårt att sätta gränser för hundarna och vara tillräckligt tydliga. Tror att livet med hundarna skulle blir lite enklare och mycket trevligare med lite mer av ”raka rör” i kommunikationen.
