”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över” – ur Hamlet

Fortare än jag anande ändrade det sig. Idag var värme och sol tillbaka och jag får glömma långkalsongerna ännu ett tag. Jag skördade paprika i växthuset idag. I värmen. Säkert ett och ett halvt kilo med stora fina paprikor. Än så länge är de gröna men de ska bli gula och röda. Om det vill sig väl. Med den här skörden kan jag nästan tro att inköpet av paprikaplantorna betalat sig. Men någon vinst är det inte att tala. Ingen ekonomisk åtminstone. Sniglarna har förstört den största paprikan. Och plantorna var faktiskt rätt dyra. Men vinst på ett helt annat plan. Egenodlad paprika framdriven i lugn takt i bra jord med naturligt gödsel och helt fri från bekämpningsmedel. Inga transporter har paprikorna behövt göra heller. Om man räknar bort det resan plantan gjorde från handelsträdgården och hit. Inte mycket som behöver klimatkompenseras av den skörden tänker jag och jag ska äta dem med rent samvete. Men jag funderar lite över lönsamheten. Varför inte odlingen gett det glänsande resultat som jag hoppats på. Den rikliga skörden jag ville ha. Jag har kommit fram till att det troligen beror på den mänskliga faktorn. Mig själv med andra ord. Den här gången med. Mitt engagemang för odlingen på vår och försommar är stort. Enormt till och med. Men sedan vet jag inte riktigt. I takt med att högsommaren träder i kraft ökar tendensen för att glömma vattning och gödsling. Intressent för rensning och pysslande dalar det med. Sällsynt dumt då den tiden ofta är den som kräver mest vatten och omsorg. Hur jag än läser i böcker och på trädgårdsforum landar det i tills sist i samma sak. I slutänden hänger det oundvikligen på mig. Det är det där med att ro projekten hela vägen i hamn. Det är inte alltid min starka sida tyvärr. Däremot är jag en fena på att spruta fram ideer och starta nya projekt. 

Det värsta är att det känns igen lite i hundträningen med. Det är lite för lätt att tappa stinget och greppet när jag möter motstånd. Allt är så mycket lättare när det är på topp. När det fungerar och framstegen avlöser varandra är det sällan svårt att vara optimistisk och engagerad. Vem gillar inte när det rullar på och känslan av flow omfamnar. Bekymret är väl bara att ju äldre hunden blir, desto fler baksidor och trösklar dyker det upp och då vill det till att kavla upp ärmarna och inte tappa sugen. I det läget kan jag vara otäckt bra på att ge upp lite för lätt och finna mig själv fantisera om nya valpar födda till stjärnor, att träna helt utan motstånd. You wish, säger jag till mig själv, tar mig i kragen och ser till att gräva klart där jag står. Ta projektet hela vägen i hamn är det som gäller, trots trösklar och motstånd. Eller kanske tack vare trösklar och motstånd?

Delar av ”projekten” jobbade jag med idag. På morgonen, en tidig sådan eftersom valpen inte behagade sova efter fem och trettio och det ändå var kört för mig att somna om, tog jag unghunden och fröken Vi ut på fälten för en stunds träning. Stora stubbåkrar lockar till långa linjer och så blev det med. Vi lade ut tre områden, gick en rejäl sväng i skogen och löste sedan uppgifterna från en helt annan vinkel. Både tjejerna var på hugget och tog linjerna med kraft. Raka blev linjerna med så jag hade inget att anmärka på alls. På eftermiddagen tog slottsherren och jag en tur till en skogstjärn med delar av flocken. Där blev det, inte helt oväntat, vattenträning för hela slanten. Här fanns lite mer att ta på än förmiddagens pass på fältet, men så utmanade vi lite mer också. Utmanade lite i överkant faktiskt när vi båda två drabbades av lite härdsmälta samtidigt och lyckades glömma av att unghunden är just unghund och behöver byggas upp och inte utmanas. Inte särskilt genomtänkt alls men inget som inte gick att rätta till. Så det gjorde vi. Fast det känns hemskt irriterande att ingen av oss tänkte först utan plötsligt befann oss där i eftertankens kranka blekhet. Vi kan faktiskt bättre än så!