Se din hund

När jag tränade unghunden i solen igår var hon som vanligt allvarsam och lillgammal. Och duktig. Hennes ”träningsmood” stod som vanligt i stor kontrast till hennes ”vardagsmood” som är av den mer livliga och brutala sorten. Hennes två skepnader som jag skrivit om förut är fortfarande tydliga och skilda från varandra. Hon kan verka så lillgammal och allvarlig i träningen så vi emellanåt undrar om hon är med överhuvudtaget. Men det är hon absolut och hon har bra tryck och intensitet i ”jobbet” hon gör. Det är lite annorlunda för mig att träna en så ”cool” hund som hellre befinner sig ett steg bakom istället för ett steg framför mig. Jag har haft betydligt fler hundar av den livliga sorten. Men jag drar mig tillminnes att några av de tikarna jag tidigare tränat också varit lillgamla och tagit träningen på stort allvar redan från det att de var små. Med tiden har de blivit riktigt bra och duktiga och vi har funnit varandra väl. Det hoppas jag såklart ska bli resultatet för Min och mig med. 

När man har unghund av den här allvarsamma sorten finns det en del människor som blir bekymrade över att hunden kan se låg eller ointresserade ut. Olycklig kanske? Per automatik är det lätt att tro att en hund som inte hoppar eller studsar fram inte är lycklig. Så kan det i och för sig vara men det är långt ifrån alla sanningar. Precis som hos barn finns det unghundar som jublar mer lågmält, som inte hoppar eller står på händerna när de lyckas med något bra utan är av det mer inåtvända slaget och inte så översvallande. Det betyder som regel inte att de är mindre glada eller olyckliga, de är bara lite mer återhållsamma med känsloyttringar. En förare som känner sin hund ser det ändå, ser hundens glädje i blicken eller kroppsspråket. Också små signaler har stor betydelse. Vi förare behöver förhålla oss öppna för olikheter och se varje hund.