Små insikter skapar stora ideer

Lyckliga hönor sprätter runt i löven och gräset utanför hönsgården medan talgoxen sjunger. Jag vet, det är bara januari och för tidigt för vår än. Men i år vill naturen annorlunda för det är så det ser ut här nu. Talgoxsång och små skott på nässlorna. Den milda temperaturen och allt ljusare dagarna uppskattas men jag kan inte låta bli att oroa mig en smula för klimatförändringarna. Vart är vi på väg och vem tar egentligen ansvar? Det låter fint med klimatkompensering och annat som många företag använder i sin marknadsföring men gör de verkligen något åt det eller utnyttjar de bara situationen och möjlighet till att marknadsföra sig och ligga i framkant? Och hur många av oss ”vanliga” avstår verkligen flygresan när det väl gäller. För vi flyger ju ändå så väldigt sällan trots allt. Som vanligt har jag inte svaret den här gången heller men det är dags att sluta ge korna och deras fisande skulden. Enkel matematik säger att om varje människa sparar in en flygresa varje år så blir det en förfärlig massa flygresor totalt sett och ett steg i rätt riktning. Kan dessutom politikerna inse att priset på tågresor måste sänkas rejält så att de allra flesta verkligen väljer att ta tåget så har vi tagit ett kliv till. Det finns såklart långt mycket värre miljöbovar som behöver åtgärdas men jag får försöka hålla klimatångesten på en rimlig nivå om jag inte ska gräva ner mig helt. Så jag tar en paus från funderingarna.

För ett tag sedan fick jag frågan om vi tränar belöningsbaserat hos oss. Jag kände att jag var tvungen att dröja med svaret och fundera lite över det. Det finns många olika träningsmetoder och olika fack att stoppas in i. För egen del har jag inte tänkt så mycket över att vi ska placeras in i något fack eller träna efter en särskild metod. Vi tränar på så som det passar oss tänker jag, men nu fick jag anledning att fundera över det lite. Som alltid så beror det såklart på vad man lägger för innebörd i orden och vad man relaterar till. Visst tränar vi belöningsbaserat tänker jag, om man vill kalla det så. Belöningen för de hundar vi nästan uteslutande tränar är ju att få hämta apporten eller söka, det de är avlade för och det roligaste de vet. En stark belöning i sig självt och får de sedan en klapp, uppskattning och beröm när de lämnar av så är det fulländat. I det här fallet behövs inga ytterligare belöningar. Det är självbelönande. Vi väljer att förstärka när hundarna gör rätt, vi bekräftar rätt val men vi talar också om när hundarna gör fel. Inte genom kraftiga korrigeringar, det behövs inte, men genom att med tålamod, konsekvens och lite krav göra om och prestera bättre. Det brukar funka bra. Våra hundar är våra bästa kompisar och arbetskamrater. Det känns viktigt för oss att relationen kommer före prestationen och rätt känsla före rätt position. Som i alla goda relationer.

När jag ändå var inne och funderade runt olika träningssätt och metoder funderade jag lite över olika terapiformer med. Det finns många väl fungerande terapiformer för människor som varit till mycket hjälp för många. Terapin går ofta ut på att försöka identifiera vilka tankemönster och tankesätt som gör att vi får bekymmer eller mår dåligt, man funderar över vad som hänt tidigare och med vägledning av det försöker man förstå varför man reagerar som man gör i olika situationer. När det gäller hundträning är jag kanske inte säker på att terapi är bästa träningsformen även om många hundförare, inklusive jag själv, behöver det ibland. Som hundförare försöker vi ofta, likt en del terapiformer, hitta lösningen på problemen i något som hänt tidigare, något hunden upplevt eller övning som gått fel i tidig ålder. Vi söker förklaringar på problemen och det är nog rimligt. Men att använda sig av det i träningen sätter mer käppar i hjulet än gör nytta. En dålig magkänsla inför en övning med tanke på hundens eller våra egna tidigare upplevelser påverkar träningen negativt. Hundar är i nuet hela tiden, de kan inte förstå och relatera på samma sätt som oss till det som hänt tidigare. Därför behöver de ha en förare som går ”all in” i träningen utan att bära med sig ryggsäcken. Det kan säkert vara bra för oss som förare att analysera och hitta förklaringen till träningsproblemen i det som hänt förut men för hundarna är en mer lösningsbaserad terapi/träning att föredra. Den lösningsbaserade terapin, eller träningen i det här fallet, skiljer sig från andra sätt eftersom fokus inte ligger på orsaken till problemet. Istället ligger fokus på hur man kan förändra och utveckla utifrån där man är för stunden. Man kan tänka sig träningen/terapin som tre tankeställningar:
Om det inte är sönder så försök inte laga det (med andra ord, ändra inte på det som fungerar i träningen)
Om det du gör fungerar så gör mer av det (många repetitioner av det som är bra kan ju aldrig bli fel och skapar trygghet hos både hund och förare)
Om det du gör inte fungerar så gör något annat (ta hjälp eller pröva något nytt, utan att analysera sönder varför problemet uppstått)

Imorgon och framöver ska jag ut och träna med den lösningsbaserade terapin i åtanke. Hoppas ni hänger på.