Som stormfälld skog lämnad åt sitt öde

Jag tittar på hundburen där den står på golvet alldeles ovanför trappan på övervåningen. Jag funderar över om det är dags nu. Dags för min valp att sova nedanför trappan med resten av flocken istället för bredvid min säng. Tidigare idag bestämde jag mig för att det var så, hög tid faktiskt. Därav flyttades buren med bädden från sängen mot trappan. Men nu vet jag inte längre. Hon är ju så liten, flockens minsta och jag vet inte om jag vill släppa taget om valptiden. Jag kom på mig själv med att gå och fundera över nästa valp igår, den kommande labradorhanen, för en sådan ska det bli. ”Nu får du hålla dig på mattan” sa slottsherren när han hörde om mina tankar, ”för vi ska inte ha någon ny valp på flera år.” Vi får se hur det blir med den saken men tills vidare är et nog säkrast att Rota får fortsätta vara valp och sova vid sängen så min eventuella valpabstinens hålls i schack. Livet ni vet.

Idag har jag tagit det lugnt och försökt kurera den efterhängsna förkylningen. Lugnt innearbete med muggmålning har varvats med lugna promenader och lugna träningspass. Ett träningspass tenderade dock att bli allt annat än lugnt eftersom BÅDA labbegrabbarna resolut beslutade sig för att strunta i stoppsignalen på långt avstånd och plocka den bollen det behagade dem. What! Vad hände där hann jag tänka medan jag tog i med pipan och slemmet stockade sig i halsen. I vanliga fall hade jag sprungit ut men med dagens förkylningstäta andning var det inte aktuellt. Nu blev olydnaden lämnad åt sitt öde och det fick bli till att göra om och göra bättre istället och då gick det som planerat. Det är nog en bra tanke att ta med sig också, att inte träna när man inte har rätt fysiska förutsättningar att åtgärda det som uppkommer. Idag höll varken kroppen för att springa ut eller rösten för en tillrättavisande röstkorrigering. Jag var inte helt lyckat helt hänvisad till visselpipan och den gick varm en stund. En nyttig, lite trist lärdom till en i övrigt fin träningsstund.

Lilla Rota fick en helt egen sväng efter det, med sökträning i blandad terräng. Jag tränar henne i marker där jag vet att risken, eller chansen om man hellre vill, att stöta på en fasan eller hare är i stort sett obefintlig. Jag vill inte försätta oss i situationer vi ännu inte har koll på och hon kommer att få tillräckligt med viltkontakter tids nog. Hur som helst så tycker hon det är roligt att söka även i ovittrade marker, hon vet ju egentligen inget annat, och idag tyckte jag hon sökte fint och till och med nästan metodiskt vissa stunder. Hon är fortsatt ganska lättstörd och det behövs inte så mycket för att hon ska tappa bort sig lite i vad hon egentligen håller på med. Som idag när en hund med tillhörande ägare passerade på traktorvägen. En inkräktare tyckte Rota och glömde alldeles bort vad vi höll på med. Jag suckade lite åt hennes slarv och okoncentration, fick henne på rätt spår igen och så fortsatte vi med det vi planerat att hålla på med. För närvarande har jag döpt om henne till Slarva då jag tycker det namnet passar henne som hand i handske just nu.

I en blogg jag följer läste jag ett inlägg idag som jag tycker var intressant. Jag brukar i och för sig tycka alla Helenes Lindströms inlägg är intressanta men det är passade mig lite extra. Helene har förövrigt också en podd tillsammans med en annan hundförare där de pratar mental träning och annat matnyttigt inom hundträning. Intressant att lyssna på även om podden inte alls handlar om jakt och jakthundar utan istället tävlingslydnad. Blogginlägget som intresserade mig idag handlade delvis om tävlingshästar och hästavel, ni finner det här, och vilka likheter som finns inom hundaveln och tävlingslydnaden. Jag tänker att mycket av det också stämmer in i retriever och spanielvärlden. Hur det ”flashiga” ofta lyfts fram och premieras, kanske men inte nödvändigtvis till förmån får stabiliteten och effektiviteten. Det är lätt att bli ”fartblind” och missa det mer mediokra som kan var fullt så bra. Jag tjusas ofta själv för det flashiga men uppskattar allt mer de lite lugnare hundarna då jag tydligt inser mina begränsningar vad det gäller att föra ett kraftpaket med gott resultat. Som vanligt behöver väl inte det ena goda förta det andra, med rätt hund på rätt plats så blir det såklart utmärkt trots olikheter. Kanske är samma trend om de märker av i lydnadsvärlden på väg in i jaktprovsvärlden med? Vi får se hur det utvecklas. I slutet av inlägget skriver Helene ”Och hur hittar man den där hårfina balansen mellan flashighet och säkerhet/noggrannhet? Hur får man helheten att hålla även på tävling?” Hon skriver att hon funderar på den ekvationen varje gång hon ska träna. Tänk det undrar jag med, och säkert med många andra med mig, fast i ett annat sammanhang. I den eviga frågan om hur vi ska få till retrievrarnas långa starka linjer och det flashiga stoppet men ett stabilt och noggrant självständig närsöksarbete. Där har vi att jobba på!