Time changes
Det blir allt ljusare nu. Så pass att slottsherren hinner ut med hundarna en sväng efter jobbet. Just nu drillas gulliga Lillie på gräsmattan, eller snömattan som det är för tillfället. Lad sitter på åskådarläktaren i hundgården och tycker livet är förbannat orättvist medan jag lagar mat och följer Lillies träning genom köksfönstret. Jag ser att gulliga Lillie får en lektion i att ”ta första bästa apport och spring hem direkt utan en tanke på att byta”, härom dagen kom hon nämligen på att det var käckt att försöka välja lite bland apporterna och så vill vi ju inte ha det såklart. Hon är stark i det den yngsta svarta, suget på apporterna är stort och hon ser inga större problem med att göra om misstaget igen efter en tillsägelse. Det är bra förstås, att hon är tålig och motiverad och inte går ner sig efter en korrigering men ännu bättre är det såklart att lära henne hur vi vill att hon ska göra så vi inte behöver korrigera. Det är det slottsherren och Lillie jobbar med utanför fönstret nu medan skymningen kommer smygande. Kommunikation och förståelse.
Den lite äldre svarta unghunden som snart inte är unghund längre är helt vild. Jag vet inte var det vilda kom från men efter löpet var avklarat har hon helt klart växlat upp. Hon studsar nästan okontrollerat när jag tar med henne ut, jag får passa mig så jag inte blir knockad, och hon har så brått att hämta apporterna att hon knappt hinner vänta in mitt kommando. I ett obevakat ögonblick när jag lämnade henne ensam i köket hade hon hämtat toarullar från badrummet och rullat ut över golven och plockat ner mina fårskinnstofflor från bänken i hallen. Vad hände undrar jag och minns den beskedliga unghunden som inte brukade göra mycket väsen av sig. Tiderna ändras tänker jag, och hundarna med. För så är det ju att även om den svarta unghunden är samma hund som hon var för ett år sedan så utvecklas hon och ändrar sig en del med tiden. Jag hör många som säger det med förvåning i rösten, att deras hundar ändrat sig och minsann inte var sådana från början. Jag vet inte riktigt varför det skulle vara förvånande. För parallellt med fostran, träning och allt det där andra gör också tiden sitt tänker jag. Allt i en hund är inte dressyr och träning, som tur är, deras egen personlighet finns där med. För min egen del är jag såklart samma människa som när jag var ung, jag är fortfarande jag, men jag kan sannerligen säga att tiden som passerat ändrat mig på många plan. Det mesta till det bättre skulle jag tro men förmodligen också en del till det sämre.(beroende på vem du frågar) Så varför skulle det vara annorlunda med våra hundar?
Unga labradoren My med matte var på besök idag och vi tränade en stund i solen. Den unga hunden har talang och hon har tränats genomtänkt och lugnt av matten. Förberetts för det som komma skall utan brådska. Jag blev glad av att se dem ihop. Den glada, positiva unga hunden och den lika glada matten i en fin relation. Hon är ett år nu den unga och helt klart redo att lotsas vidare i fortsatt utbildning. Jag ser fram emot att fortsätta träna tillsammans, och så hoppas jag såklart. Hoppas att den trevliga unga hunden ska nå hela vägen och passera in genom nålsögat och ge oss fina valpar någon gång i framtiden. Att drömma lite kostar inget och nu när röntgenresultaten var bästa tänkbara och grundmetaliteten hos den unga tiken är där vi vill ha den är vi åtminstone en rejäl bit på väg. Mycket återstår som sagt och vi lär säkert stöta på patrull, det gör man alltid för perfekt finns som bekant inte. Men ändå. Nu tillåter vi oss att njuta av stunden, den unga hunden och drömmarna som än så länge är levande och ogrusade.
