Blogg

Bättre sent än aldrig tänker jag när jag slår mig ner på altanen och molnen äntligen skingras. Solen lyser varm och stark mot mig och jag tänker att det verkligen var på tiden eftersom den lär gå ner bakom trädtopparna om en timme eller så. Underbart är kort och är kanske allra bäst just då. […]

Jag är tillbaka på altanen. Hemma. Till solens varma strålar mot ansiktet och utsikten över fältet. Ödmjukt följer jag och har följt naturens skiftningar över fältet och den intilliggande skogen från min stol. Flera månader har passerat sedan vårens första utekvällar i ylletröja och jag har följt spirande löftesrika vårgröna skott, försommarens intensivare gröna växtlighet

Ljudet från spannmålstorken ger mig oönskade höstkänslor som förstärks av med den något kyliga morgonen. Vackert är det, friskt och skönt. Men för tidigt. Som en tjurig unge kämpar hela mitt jag trotsigt emot. Det är verkligen för tidigt. Känslorna är fel. Jag vill ha högsommar och gå barfota i morgonrock rätt ut på solvarm

Semestern lider obönhörligen mot sitt slut. Fina dagar att spendera som vi vill har passerat i lagom takt. Det har funnits tid för utflykter, träning av de egna hundarna och spontana påhitt. Tid att tänka med förstås. En hel del har avhandlats på mitt hjärnkontor, vridits, vänts och analyserat men klar blir jag väl aldrig.

Bruna mer fyller tio år idag. Hunden med nio liv. Min vän, terapeut och ledsagare. Jag ser ut han tittar på mig lite illmarigt under lugg och säger.-det trodde du inte va? Och nej det gjorde jag faktiskt inte. Vågade inte hoppas att han skulle hänga med så länge. Men här är vi nu. Den

Jag är vad man kallar en känslomänniska. En sådan som låter sig styras av känslor i allt för hög grad. Åtminstone tror jag att jag är det. Fast jag är inte känslomänniska på det sättet att jag kastas emellan kraftiga glädjeyttringar och gråt i plötsliga attacker utan mer på det sättet att jag låter känslorna

Lyra gör som hon brukar och går år andra hållet. Alltså in när de andra går ut. Jag tror hon manifesterar. Gör det bara för att hon kan. Och för att hon är Lyra tvärsemot. När slottsherren höjer rösten ett par snäpp och säger LYRA slänger hon en menande blick till mig och lommar i

Jag letar efter känslan av ledighet där vi slingrar fram längs småvägar i det västsvenska sommarlandskapet. Förvisso behöver jag inte leta särskilt mycket alls för känslan kommer över mig efter varje krök av den slingrande vägen. Det finns så mycket att upptäcka, så mycket att se. Det är klassiskt svenskt sommarväder och solen döljs stundtals

Vi gör saker är vi har lediga dagar. Spontana utflykter till något närliggande fik eller så. Saker som inte tar hela dagen i anspråk eftersom hundflocken också behöver ha sitt. Inte oss emot såklart. Hundflocken är helt självvald. Ibland åker de med också och vi tar hela gänget runt promenadslingan i naturrummet vid Hornborgasjän eller

Högsommaren är så där lummigt grön och förlåtande. Skrot och skräp och annat försvinner bakom bladverken och ger sinnesro om man är av den sorten som stör sig på saker som står i vägen och grumlar bilden av den orörda naturen. Skiner solen blir det ännu bättre. Fast just det har det väl varit lite