Katarina Eriksson

Jag tar ner den blöta fem månaders valpen från tangentbordet. Av alla osannolika ställen var det där jag fann henne när jag inte såg henne på golvet. Jag börjar plötsligt förstå att det kan finnas en vits med de där fantastiska extraförsäkringarna som alla elektronikförsäljare vill övertyga en om att man måste ha när man […]

Jag kommer på mig själv med att fortsatt behandla henne som en tolv veckors valp men nu går det faktiskt inte att blunda för det längre. Rota är på väg in unghundsåldern vare sig jag vill eller inte. Egentligen vill jag ju faktiskt det, fast jag vill ännu hellre att hon ska vara på väg

Det är gott gry i valpen. Hon vet att gräva sig ner i det höga döda gräset för att få fatt i fasanvittringen och leta intensivt till fågeln dyker upp. Hon röjer runt rejält och stoppas inte av terrängen. Det gillar jag! Möjligen gillar jag något mindre hennes egna påhitt, som vid en snabb rastning

Namnet till Richard Hoberts tredje film i serien om de sju dödssynderna klingar fint tycker jag. Jag gillade Hoberst filmer när jag såg dem. Allra bäst gillade jag den första ”Glädjekällan”. Jag minns att jag blev överraskad av den, vi knäppte på tvn en kväll och av en händelse startade Glädjekällan precis då. En vacker

Jag förmodar att vindarna var alldeles rätt idag. Att tranorna fann uppvinden de behöver för idag flyttade de söderut. En mäktig naturupplevelse att se hundratals eller troligen tusentals tranor flyga i stora plogar på himlen över fälten. Ljudet går inte att ta miste på heller. Jag hade turen att var ute i morse när de

Hemma igen efter en riktigt fin dag på rougshooting. Nästan hela denna oktoberveckan består av jakt för oss och hundarna. Hösten när den är som bäst och lite av målet för det vi tränat och förberett hundarna för under lång tid. Idag var det årets rougshooting premiär för oss och cockrarna. Vi kan inte stoltsera

Sättet han studsar på när jag tar honom ur bilen, glädjen i ögonen och den ständigt viftande svansen. Hans inställning till livet och arbetet berikar mig. Entusiasmen smittar av sig och hans glädje blir min. Igår var vi äntligen på jakt tillsammans jag och den gula hunden. Efter ett ofrivilligt tränings och jaktavbrott sedan säsongen

Slottsherren och jag ser på naturfilm med valpen mellan oss i soffan. Vi ser hur rödlon i Yellowstone nationalpark kämpar för att finna mat i vinterns kyla och meterdjupa snö. Den ger sig inte. Resultatlösa försök avlöser varandra men lon fortsätter jakten på sorkar och fåglar. Jag funderar över kattens otroliga uthållighet, hur den enträget

Valpen, numera kallad apungen eftersom hon på något sätt påminner mer om en apa än en hund, väckte mig tidigt idag. Vi är alltid uppe tidigt i och för sig men idag var det valpen som väckte mig istället för tvärtom. Med den varma valpkroppen i famnen och några kärvänliga men inte helt önskvärda valppussar

Rota vankar omkring på köksgolvet och letar efter en lämplig liggplats nära mina fötter. Men hon har fler krav än mina fötter, hon vill ligga varmt och skönt på en mjuk dyna med och en sådan finns inte vid fötterna för stunden så hon knatar vidare till sin bädd och lägger sig tillrätta där. Som