Och jag ser hur åren gått…

Vi fick besök av en ung man idag, en som jag inte träffat sedan han var en trulig tonåring och som jag minns mest från när han var liten och åt frukost tillsammans med oss innan vi gick till skolbussen på morgonen då en gång för många år sedan. Jag har grava problem med tidsuppfattningen och det här med ålder nu för tiden, visst är jag medveten om att tiden går men jag förstår den inte. Jag förstår inte hur han som var så liten är vuxen nu och plötsligt jämngammal med oss. Kanske är det inte meningen att jag ska förstå? Jag fick en tår i ögat vid mötet, av tacksamhet till livet och för åren som går och för att jag får vara med och se hur bra det kan bli. Jag blir sentimental, nostalgisk och gråtmild. Det måste väl bero på åldern det med?

På pappret blev jag ett år äldre i går. I hela fyrtionio år har jag haft förmånen att få trampa vidare på jorden. Jag firar inte precis att jag blir äldre men jag firar varje år jag har fått vara kvar och fått vara frisk. Gårdagens firades på allra bästa sätt med en jaktdag tillsammans med massor av trevliga människor och hundar. Jag har för min del svårt att tänka mig något bättre. Vi jagade fältfågel och änder, gick walkup och ställde upp oss för drivna fåglar. Spaniels , retrievers, hundförare och skyttar under ledning av bästa jaktledaren. Jag har svårt att tänka mig något bättre upprepar jag en gång till. Jag sänder ett ödmjukt tack för alla gratulationer och presenter jag fick på min ytterst ojämna dag. Och jag ser hur åren gått igen, hur många jakter vi varit på hur många människor jag mött längs vägen och hur mycket jag lärt mig av det som faktiskt, lite märkligt nog kommit att bli mitt liv.

Vi har firat idag med, fast idag firandes en ettåring på sin allra första födelsedag och en sex åring på sin sjätte. Födelsedagar när de uppskattas som allra bäst. Det blev tårta ljus, ballonger, människor och paket. Släktingar, biologiska och inte, familjer och olika åldrar i en salig röra som det ser ut i de allra flesta familjer nuförtiden. Mångfald och kärlek, intensivt och jobbigt och alldeles underbart. Det hurrades och sjöngs och ettårings tvååriga syster stod för showen när hon sjöng och dansade när den rosa tårtan med ljuset kom fram. Jag påmindes om att tiden går igen, om tidens rand och närhet och jag kan för mitt liv inte  begripa hur jag orkade vara mamma till tre småbarn samtidigt då när det begav sig när jag nu knappt orkar med intensiteten i ett enda kalas. Allt har sin tid tänker jag.

En gammal favorit snurrar i stereon ikväll, Daniel Lemma. Rysligt bra. Musik som går rakt i i hjärtat och lämnar en ”soft” känsla. På spisen puttrar snart en fasangryta igen. Jaktbyte från mark och skog. Trattkantareller ska samsas med fågelköttet, egenodlad lök, örter och tomater och toppas med ett importerat äpple. Det sista är jag inte stolt över men just nu är det så det får bli trots att vi är mitt i den bästa svenska äppletiden. Slottsherren och jag tog en härlig skogspromenad i höstfärgerna efter det avslutade kalaset. Hundarna, de äldre, fick ”bara vara hundar” medan vi promenerade, fotade och plockade trattkantareller. Kravlöst och välbehövligt efter den lydnad och kontroll som behövs och hålls efter på jaktdagarna. Ibland måste man bara få vara tänker jag, oavsett om man är hund eller människa, rensa huvudet och njuta kravlöst och utan förväntan. Vi njöt allihop mycket riktigt av promenaden. De yngre hundarna, småskrotet som jag kallar dem just nu, fick vara hemma eftersom det äldre kunde behöva egentid. De yngre hade dessutom fått en egen skogspromenad på morgonen. Den svarta valpen prövade då sina långa ben och sprang stort och långt. Våghalsig både i terrängen och i modet att våga vara långt från mig. Hon prövar sina vingar nu, och ben, och till viss del mitt tålamod. Men jag försöker låta henne hållas, hon svarar så bra på min röstkorrigering och på något sätt är det lättare att bromsa upp än att gasa på. I alla fall med den valpen jag har just nu. Lilla cockern Rota går fortast under begreppet liten även om det mer beror på hennes storlek än hennes ålder. Jag har bara så svårt att förstå att hon inte är en valp längre. Jag tror hon kan bli riktigt roliga att jaga tillsammans med, det har jag sagt förut. Hon har verkligen intresset och är rätt lätt att styra upp. Jag har tyckt hon varit mjuk, i det närmaste vek, men hon har tagit sig. Tid och mognad har gjort gott och efter att hört från spanielfolk häromdagen att de bästa spanielhundarna är de som spinner och snurrar framför fötterna innan man kommer igång tänker jag med glimten i ögat att det här måste komma att blir super. Ska bara träna lite först.

 

Några andra som verkligen har tränat har varit ute och startat på prov idag och resultaten lät inte vänta på sig. Vi säger grattis till Jennie & Heather som blev 2a placerad, en hårsmån från vinsten, på ett all aged staged field trial i Enköping idag och Ingrid med Qnut som fixade 1a med hp på nybörjarklass b-prov. Hurra så bra!! Två av Mers valpar med Jilla har tagit diplom på dagens unghundsmästerskap för spaniel med. Så glädjande och bra!! Några andra har också har varit ute och startat både med retriever och spaniel men nådde inte hela vägen just nu, men jag är övertygad om att det kommer. Bra värdefull provrutin är i alla fall införskaffad och kommer att göra gott framöver. Det är fint!

 

1 reaktion på ”Och jag ser hur åren gått…”

Lämna ett svar till Ingrid Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen