Blogg

Pocketcockern är charmig. Krafsar lätt med sin lurviga tass mot mitt lår när jag inte uppmärksammar hennes små lätta pipljud där hon sitter på golvet intill mig och min köksstol. När jag nonchalerar hennes försiktiga krafsande ändrar hon strategi och tar till båda framtassarna och är inte längre det minsta diskret. Aj! Skyll dig själv […]

Jag kommer i efter den första morgonpromenaden till en köksö med pappershögar och halvfärdig bokföring och en halvt urdrucken temugg. I fönstret lyser en djupröd amaryllis och en julstjärna som eftersläntrare till julen. Måndag morgon efter en fin helg och vanlig vardag i antågande. Veckans bokföring ska bli klar under förmiddagen men först ska jag

Hur motstår man en mörkgul labradorunghund som hoppar upp med framtassarna mot ens lår med en grön paprika i munnen? Jag vet inte för jag gör det inte i alla fall. Egentligen borde jag det för jag jobbar, sitter vid datorn och knappar för det vilda men när en paprika serveras mig rakt i ansiktet

Det är en ovanlig kväll. Den gula valpen, förlåt unghunden, sover inte vid mina fötter utan istället på en av Kurandasängarna i hundrummet med de andra. Hon har inte ens frågat efter att komma in. ”Tror du det är något fel”– frågar jag slottsherren oroligt- ”kan hon vara sjuk eller så?” Det bedyrar han att

Mildväder idag igen och vintern får ge vika ännu en gång. Men lite snö finns det kvar. Riktigt fin spårsnö. På morgonen såg jag nya spår av dovhjort, rådjur, älg, vildsvin, räv, hare och grävling. Jag hurrar lite för den sist nämnda för grävlingsspår är verkligen ett säkert vårtecken. jJag kryssade rumt mellan spåren med

Kväll igen. En hög bokföringspapper bredvid datorn och den gula valpen vid fötterna. Måste ändra mig nu, säga gula unghunden istället för valpen för människor som läser här förstår inte vem ”Valpen” är. Tror att jag skaffat en till liten gul. In my dreams. Fast gärna egentligen för jag tycker verkligen väldigt mycket om gula

Så är det kväll igen. Ännu en av dagarna jag får är på väg att passera. Jag är så tacksam över att få vara med, för varje dag jag kan stiga upp med en fungerande kropp och kliva ut i vår föränderliga värld. Med hundarna, familjen och naturen närmast hjärtat. Ibland tänker jag att jag

Den gula valpen vaknar med ett illvrål varje morgon, ett djupt gurglande långt nerifrån hennes utsvultna mage lyfter upp ut strupen. Hungrig! Nära på döende skulle någon kunna tro som inte kände henne så väl som jag. Det går förstås ingen nöd på henne alls. Han svälter inte och frukosten är inte ens försenad men

Två ägg till och våren rycker närmare. Fast först ska vi visst tilldelas lite snökaos och vinter över helgen. Det borde inte förvåna mig för det är bara februari men efter tre dagar på raken med sol och barmark så känner jag mig lite överrumplad i alla fall. Rätt nöjd med vinter faktiskt. Det finns

Tidig morgon igen. Mörkt och eländigt utanför. Eller mörkt och mysigt beroende på hur man ser det. En kort dikt som följt mig och gett mig hopp genom åren när vintermörkret varit alltför kompakt är den här av Erik Blomberg: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där