Katarina Eriksson

Det regnar småjävlar och blåser på tvären. Så idag är jag extra glad över jackans kapuschong och dragkedjan som låser fast den trots de hårda vindbyarna. Typiskt Västsverige i januari tänker jag, igen, och drar åt lite extra hårt. Det är annars mest inomhusjobb för mig idag och det är jag extra tacksam för med […]

Det tar sextiosex dagar att skapa en vana och för kroppen att registrera den i muskelminnet. Med andra ord krävs ihärdighet och tålamod för att få till en förändring. Inte vet jag om de sextiosex dagarna också gäller för hundar, kanske räcker det med färre dagar för deras del eftersom deras liv inte är lika

Storm och fullmåne samtidigt visade sig vara sämst tänkbara väderkombinationen för en god natt sömn. Men vi slumrade oss igenom natten i alla fall, till synes nöjda med den sömnen som blev. Unga Lad nattvandrade lite mer än önskat igen men det var nog inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Slottsherren håller envist fast

Jag längtar lite till våren nu. Jag gör faktiskt det. Inte för att jag har några särskilda besvär med mörkret eller kylan eller så egentligen och det är ingen brådska med vitsipporna. Det är bara det att jag tycker det räcker nu. Det räcker med vila och covidanpassningar och chockhöjda elpriser. Dieselpriserna tänker jag inte

Den svarta unghunden flyger farm i skogsterräng tätt följd av fröken Vi, Happy happy! Det är härligt att se deras glädje över barmark, blåst och sol. För visst verkar det som att de påverkas av vädret, solen och de mildare vindarna de med. Och av att vara friska och hela. Det är skönt att ha

Håll i hatten väder hela dagen idag. Hundarnas öron flaxade rejält ute på fälten och cockrarna såg stundtals ut som de skulle lyfta när de långa cockeröronen virvlade som rotorblad på en helikopter. Men vi höll oss alla på marken. Det är lugnast så tänker jag. Promenader varvat med skrivbordsarbete har avlöst varandra under dagen.

Flocken vaknar till en ny dag efter en god natts sömn. Med fulladdade batterier och energi likt duracellkaniner tar sig de två unghundarna an dagen. Vilda lekar pågar i hundhagen medan jag äter frukost och vaknar till. Efteråt hittar jag en slaktad hunddyna och tusentals små skumgummibitar utspridda i gruset. Jag undrar hur många skumbitar

När jag kom in på eftermiddagen efter flera timmar utomhus var jag helt slut. Dödstrött. Definitivt slut som artist. Oförmögen att orka med något alls. Överhuvudtaget. Så jag parkerade den protesterande kroppen på soffan och lovade mig själv fem minuters vila. Hade inte telefonen ringt efter en stund så hade de fem minutrarna tveklöst förvandlats

Fröken Vi är bra i sin rygg igen. I alla fall så långt vi ser och förstår. Hon jazzar fram längs stigarna och det dubbla jämfota hoppen hon har efter sin mor Yes är tillbaka igen. Är inte det ett friskhetstecken så säg? Det är skönt att se henne pigg men lite jobbigt att hantera

Då startar en nya vecka. Än så länge ser jag rakt ut i ett kompakt mörker men ljuset är på väg och sol utlovas. Så långt vädret tillåter, vilket verkar kunna infalla hela veckan, ska dagarna användas till privatträningar med olika hundelever och deras förare. Mest är det väl egentligen förarna som är elever, hundarna