Katarina Eriksson

Just nu verkar det finnas obegränsat med sol. Hela mars har den lyst över oss och det bara fortsätter. Uppskattat såklart. Särskilt av mig som jobbar ute hela dagarna. Små minisolar i form av tussilago pryder vägkanterna nu med och det är tveklöst vår på riktigt. Till helgen blir det sommartid också, vi ställer fram […]

När jag kommer in tjugotretusenfyrahundrafyrtio steg senare är jag trött och rätt nöjd med dagen. Det är inte baby Till som precis vaknat ur sin skönhetssömn. Tvärtom faktiskt. Jag anlitar bruna Mer som lekfarbror en stund och går ut på gräsmarken. Unga Lad slinker med i bara farten, glider ur hundgården i obevakat ögonblick och

Jag vet inte riktigt vart den här vintern tog vägen. Den gick så fort att jag aldrig ens hann bli riktigt rastlös och trött på mörkret. Nu vet jag inte riktigt var mars tagit vägen heller för tjugoen dagar har glidit förbi med solklara dagar och stjärnklara nätter i en jämn ström av mestadels trivsel.

Vårdagjämning. Söndag och altanhäng. Fjorton grader i skuggan. Nöjd med att ha en bärbar dator så kontoret är flyttbart. För nu vill jag inte sitta inne. Fröken Vi ligger vid fötter och morrar lite dovt. Någon, enligt Vi,  obehörig rör sig på grusvägen utanför slottsträdgården och jag lyfter blicken för att se. En häst med

Vi har passerat mitten av mars. Alla vårtecken utom sädesärlorna är på plats. Dagarna nära på glider mig ur händerna fast jag anser mig skynda långsamt. Fortfarande lyser några vita snöfläckar på skuggiga platser. Så fröken Vi är nöjd. Hon rullar sig noggrant och njutningsfullt. I går rullade hon ner i diket i bara farten.

Så var våren tillbaka med kraft igen. Sol och tio grader och jag har satt penseér och minipåskliljor i blomlådorna. Plantorna ser futtiga ut nu men lär växa till sig och fylla ut lådorna. Baby Till hjälpte till tillsammans med Mer. Lite mer av stjälp än hjälp kanske men hon brände i alla fall rätt

Regn och rusk höll oss sällskap på eftermiddagens kurs. Till viss del i alla fall. Det var längesedan sist för vi har inte haft någon nederbörd alls på hela mars. Inte blev det mycket nu heller men tillräckligt för att det skulle bli blött och kallt. Inne i stugvärmen tinande vi ändå upp fort igen

En terapeut frågade mig en gång vad som hände med dinosaurierna. Lite förvirrat svarade jag något i stil med att de försvann men att jag inte visste hur eftersom jag inte förstod var terapeuten var ute efter. ”Just det – svarade han, de dog ut”. ”Men varför det? – följde som nästa fråga medan jag