Katarina Eriksson

Idag känns hösten. Det blåser. Jag gjorde misstaget att går barärmad på morgonpromenaden när jag borde haft jacka och vantar. Det är alltid svårt med övergångar. Vi mötte en stor ståtlig älgtjur i mossen. Han hade vänligheten att gå vidare i annan riktning så vi slapp konfronteras på riktigt nära håll. Unga Lad hade span […]

Kvällarna blir kortare nu, den ljusa delen av dem i alla fall, den mörka delen blir tvärtom längre. Jag står emot så mycket jag kan. Vill inte. Samtidigt är det lite skönt. För när klockan passerat tjugoett och det är mörkt ute är det helt legitimt att gå och lägga sig. Tycker jag. Valpen har

Jag har har världens goaste valp. Jag vet inte hur det är möjligt men varje gång jag har en ny valp får jag tilldelat mig den allra goaste. Tur för mig. Det fina med det är att alla(nästan)tycker att det har världens bästa valp och allihop har dessutom rätt. Fast min är nog ändå allra

Jag tar tillfället i akt. Klämmer ur det sista ur sensommaren. Det jag jag tror är det sista åtminstone. Vemodigt och lite tungt. Jag vill att det ska vara å mycket längre. Placerad på altanen i kvällens sista solstrålar delar jag en Session India Pale Ale från Poppels och några råa potatisar med Min och

Med fem kilo varm valpkropp i famnen hasar jag ner för trappan, kliver över goldentiken och slår upp dörren mot septembermorgonen. De svala luften omfamnar mig medan valpen gör det den behöver och blickar mot trädgårdens blommor och den nysådda fälten. snart kommer några av de andra hundarna släntrande med, sträcker på nyvakna morgonkroppar, gäspar

Första september idag. Det blir välkommen höst vare sig man vill eller inte. September strålar i alla fall än så länge. Sol och hög klar luft men ändå när tjugo grader. Bättre väder än så blir det inte tänker jag. Sämre lär det däremot garanterat bli längre fram i höst. Det hör liksom till. Fast

Idag stod vi som apportörer tillsammans igen. Jag och bruna Mer. Då de båda tikarna som är ordinarie vid andjakterna är någonstans runt höglöp både två var det inte aktuell att ta med dem så den äldre trotjänaren fick rycka in. Han är ett säkert kort den bruna. Hans lust att apportera änder är minst

Det börjar mörkna en bit efter åtta på kvällarna nu och jag sörjer lite. Det känns som om sommardagarna rinner emellan fingrarna på mig, de går så fort förbi och jag är aldrig riktigt klar med sommaren när den tar slut. Jag har inte badat klart, inte plockat blåbär klart, inte varit vid kusten klart.

Jag sitter på altanen igen. Fredagskväll. Solen har gått ner men värmen dröjer sig kvar. Det sär vindstilla, tyst och vackert i skymningen. Fast helt tyst är det inte, ett svagt gnisslande hörs från de två cockerhanarna som suktar efter löptikarna på andra sidan staketet och valpens tassar smattrar mot trädäcket ner hon jagar flygmyror.

Premiärdag idag. Årets första andjakt för oss och hundarna. Lite av upp till bevis. På två håll. Dels för att se om träningen och förberedelserna skulle hålla måttet men också för att konstatera om det här med fågeljakter fortfarande är något av det roligaste jag vet. Jag fick frågan för en tid sedan. Om det